Dessa fyra insikter förändrar mitt ledarskap.
Jag talar med många pastorer. De flesta samtal ger mig något att tänka på. Några få ger insikter som kan förändra hur jag leder.
Här är fyra avgörande idéer som förändrar min personliga tjänst.
- Att vara pastor är ett lagarbete.
- Evangelisationsträning fungerar inte.
- Bestig inte fel berg.
- Utan förtroende misslyckas viktiga relationer.
”Att vara pastor är ett lagarbete.”
Nya testamentet beskriver en grupp äldste som tillsammans vallar en församling och delar på ansvar och auktoritet. Det handlar aldrig om en enda person. Den moderna modellen med en senior pastor är hämtad från företagens hierarkier. Bibeln beskriver ett gemensamt äldreskap, där ansvarsskyldighet är inbyggd.
Sats Solanki kom inte fram till ett pluralistiskt ledarskap genom teori. Han kom fram till det genom en katastrof. År 2020 kollapsade församlingen han tjänade i. Den seniora pastorn lämnade landet och tog aldrig ansvar för det som hade hänt. Den erfarenheten tvingade Sats att fråga sig varför en enda person från början hade haft så mycket okontrollerad makt.
Sats gick till Bibeln, och ju mer han utforskade och studerade, desto tydligare blev svaret. Sats förankrar det pluralistiska ledarskapet i Nya testamentets äldreskap och påpekar att den tidiga kyrkan konsekvent beskriver hur apostlar grundade församlingar och sedan utsåg grupper av äldste som tillsammans skulle valla en församling. Ingenstans ser vi en enda ledargestalt högst upp.
Pluralitet bygger in ansvarsskyldighet i strukturen innan en ledare behöver den, i stället för efter att en kris har tvingat fram frågan. Makt utan inbyggda kontroller blir till slut farlig, oavsett hur goda en ledares avsikter är.
Så här påverkar detta mitt ledarskap:
I New Life Fellowship, där jag är pastor, har vi ett team på fyra äldste som delar på ansvar och auktoritet. Vi fattar beslut tillsammans. Vi är mycket medvetna om att leva öppet med varandra, att inte hålla inne med hemligheter och att bjuda in varandra i våra liv. Det förtroendet har skapat ett starkt band mellan oss. Jag kan inte föreställa mig att vara pastor på något annat sätt.
”Evangelisationsträning fungerar inte.”
Frank Friedmann, en pastor med 45 års erfarenhet av tjänst, menar att evangelisationsträning misslyckas eftersom den lär ut metoder … och metoder utan LIV bara blir en övning där vi samlar beslut för Kristus i stället för att älska andra. ”När någon verkligen vet vad som är sant om honom eller henne i Kristus”, säger Frank, ”sker evangelisation av sig själv.”
Continue Reading for Free
Create a free account to finish this article, plus get ongoing access to timely insights and practical resources.
Have an account? Log In
Frank Friedmann, en pastor med 45 års erfarenhet av tjänst, menar att evangelisationsträning misslyckas eftersom den lär ut metoder, och metoder utan liv bara blir en övning där vi samlar beslut för Kristus i stället för att älska andra.
När någon verkligen vet vad som är sant om honom eller henne i Kristus”, säger Frank, ”sker evangelisation av sig själv.
Frank pekar på fem saker som Jesus lovade sina efterföljare: glädje, frid, vila, frihet och ett överflödande liv. Han ber pastorer att se på sin egen församling och räkna hur många människor som ens bär på två av dessa fem som en levd verklighet. De flesta pastorer blir tysta. Sedan frågar han hur många som bär på alla fem, och de flesta kan inte komma på en enda person.
Verktyg som De fyra andliga lagarna eller Evangelisationsexplosionen är inte fel, säger Frank, men de kan bli en ersättning för ett liv som inte återspeglar det Jesus faktiskt lovade.
När troende förstår vad som redan är sant om dem i Kristus, slutar evangelisation att vara ett program och blir i stället en följd av livet.
Så här påverkar detta mitt ledarskap
Jag har gått evangelisationskurser, memorerat manus och arbetat för att nå kvoter för ”vittnesbörd”. Franks poäng får mig att ställa en svårare fråga om livskraften i min tro – och förändrar fokus för min undervisning. Jag arbetar med att hjälpa församlingsmedlemmarna att verkligen förstå hur GOD Jesus är … och sakta men säkert börjar människor dela det med andra.
”Klättra inte upp på fel berg.”
Jim Gordon använder metaforen om att klättra upp på fel berg i dimman för att uppmana ledare att regelbundet stanna upp och försäkra sig om att deras dagliga jäkt fortfarande är förankrat i deras verkliga, av Gud givna uppdrag, snarare än i självförvållade skyldigheter.
Att vara upptagen och att ha en kallelse är två olika saker. Rörelse är inte samma sak som riktning.
Jim Gordon berättar historien om en vän, Mark Kennedy, som gav sig av för att bestiga ett berg i Skottland. Kennedy gav sig av före gryningen för att hinna före dimman och klättrade i timmar. Sedan lättade dimman till slut. Han insåg att han hade klättrat upp på fel berg.
För Jim är det en bild av en pastor som fyller varje timme utan att kontrollera om timmarna tjänar det som Gud faktiskt kallat honom till. Du kan predika troget varje vecka, besöka varje sjukhusrum, balansera varje budgetpost och ändå befinna dig långt upp på fel berg. Arbetet är inte problemet. Det är frånvaron av en kallelse bakom arbetet.
Finns det något mer tragiskt än att ägna ett helt liv åt arbete i tjänsten, bara för att en dag inse att du arbetade mot helt fel mål?
Lösningen är inte större ansträngning. Det finns en enkel fråga under schemat: Är det här något Gud ber mig om, eller något jag har tagit på mig utan att tänka efter?
Så här påverkar detta mitt ledarskap:
Jag har tillbringat hela perioder uppe på fel berg utan att veta om det förrän jag redan var där. Jims fråga är enkel, och jag lär mig att ställa den oftare: ”Bad Gud verkligen om detta, eller bestämde jag bara att det behövde göras?” Dessutom har jag börjat göra en personlig genomgång av min tjänst två gånger om året för att hjälpa mig att hålla det viktigaste viktigast.
”Utan förtroende misslyckas viktiga relationer.”
Alltför många församlingar duckar för eller undviker svåra eller smärtsamma samtal med sina pastorer. Som ett resultat ökar gapet mellan det som kommuniceras och det som är verkligt, tills relationerna bryter samman. Pastorn går vidare, församlingen sörjer och cykeln fortsätter.
Ed Underwood hänvisar till Thomas Rainers forskning, som visar att de flesta pastorer som lämnar en församling gör det efter tre år. Ed skyller inte på utbrändhet, teologisk vilsenhet eller låg lön. Han skyller på förtroende – eller bristen på det.
Han kallar mönstret för dejting under gymnasietiden.
En ny pastor anländer och alla visar sig från sin bästa sida. Ingen tar upp det svåra. Efter sex månader syns sprickorna, men då har redan för mycket investerats för att det ska vara lätt att gå därifrån. Så människor hanterar det. Jämnar över det. Bevarar freden tills freden upprätthåller sig själv.
Det fungerar ett tag, tills det inte längre gör det, och allt tar slut snabbt och rörigt, medan alla undrar hur de kunde missa tecknen.
Ed säger att tecknen syns hela tiden om man vet var man ska leta:
- Möten som känns riggade.
- Ämnen som ingen får ta upp.
- Konkurrerande verksamheter som positionerar sig för inflytande.
Allt detta pekar på en församlingskultur som bygger på prestation i stället för förtroende. Hans lösning börjar inte med hela församlingen. Den börjar med en relation som du redan har förtroende för, som byggs ärligt i en jordmån som kan bära den.
Så här påverkar detta mitt ledarskap:
I flera månader undvek jag att ha ett svårt samtal med flera nyckelledare i vår kyrka. Sedan gick det över styr, och plötsligt blev det som hade varit ett litet problem ett stort problem. I dag är jag MYCKET snabbare med att ta itu med problem på ett vänligt, milt men ärligt sätt.
