Bill Thrall om skam, tillit och den pastorala identitetskrisen
Om tillit och kärlek: I den grad jag litar på dig kan jag uppleva din kärlek ... även om ditt namn är Gud.
Om att dölja sig: Om det inte finns någon som vet allt blir jag ett offer för det jag döljer. Det är aldrig neutralt.
Om gemenskap: Vad du gör härnäst är aldrig lika viktigt som vem du gör det tillsammans med.
Intervjusammanfattning
Bill Thrall var pastor i tjugo år innan han ägnade de senaste tre decennierna åt ledarskapsutveckling som praktiker, författare och lärare. Han beskriver sitt livsverk med en enda fras: förvaltare av ett nådens budskap.
Det budskapet, den nåden som alltid får kontakt med verkligheten även när en pastors teologi inte gör det, löper genom allt han skriver, undervisar om och samtalar kring.
Hans podcast, Levande inflytande för ledare, lanseras på livinginfluence.com, och han arbetar för närvarande med fyra bokprojekt samtidigt, driven av övertygelsen att tiden kanske inte är obegränsad för att slutföra dem.
Continue Reading for Free
Create a free account to finish this article, plus get ongoing access to timely insights and practical resources.
Have an account? Log In
Jag erkänner att jag var lite stjärnögd när jag gick in i det här samtalet. Bills arbete har format mitt eget tänkande och den gemenskap jag tillhör på många, många sätt. Vad jag inte riktigt hade väntat mig var hur personligt det skulle bli, eller att jag själv skulle bli den som vid bordet högt erkände att jag inte var säker på att Jesus skulle vara nog när allt hade kommit upp till ytan. Det ögonblicket är egentligen vad det här samtalet handlar om.
Många pastorer sitter fast i en \u003cstrong\u003eteologi\u003c/strong\u003e som inte berör deras \u003cstrong\u003everklighet\u003c/strong\u003e … och jag kan inte tänka mig något mer \u003cem\u003eutmattande\u003c/em\u003e än att predika något som inte påverkar mitt liv.
Om varför pastorer inte blomstrar (4:26)
Jag frågade Bill vad han ser som den största orsaken till att pastorer inte blomstrar, och han ville inte nöja sig med bara en. Han nämnde tre, och de har alla en gemensam nämnare.
Den första är en teologi som inte berör verkligheten: pastorer predikar ett budskap som de inte kan tillämpa på sina egna liv, och utmattningen som detta glapp orsakar är kronisk. Det som saknas, säger han, är nåd, eftersom nåden alltid får kontakt med verkligheten.
Den andra orsaken är en identitetsfråga: "Vem säger du att du är? Är det samma som den Gud säger att du är?" En pastor vars teologi fortfarande övertygar honom om att han i första hand är en syndare kommer att definieras av skam, inte av evangeliet.
Den tredje är felriktade förväntningar, det obevekliga trycket från vad styrelser, församlingar och pastorn själv kräver, förvärrat av verkligheten att femtio procent av alla pastorer inte alls ser sig själva som ledare, även om rollen kräver att de fungerar som sådana.
Om övertygelser framför möjligheter (8:36)
Thrall drar en gräns mellan två krafter som kan vägleda en ledare, övertygelser och möjligheter, och han insisterar på att de inte är utbytbara. Möjligheter kan förföra, säger han. Omständigheter kan definiera. Ledare som inte har en fast förståelse av sina egna övertygelser blir reaktiva, offer för vad som än finns framför dem. Frågan är inte om möjligheten finns; frågan är om en ledares övertygelser har auktoritet att utvärdera den.
Om personens betydelse (11:24)
Jag tog upp något jag ständigt ser i kyrkliga sammanhang: dragningen mot taktiska lösningar. Hitta tillvägagångssättet som fungerar någon annanstans, kopiera det, ordna styrelsemötet, få saker att fungera smidigare. Thrall avfärdade inte den impulsen. Han sa något mer träffande: det är helt enkelt lättare att söka svar på hur man gör något än att möta en sanning som skulle förändra vem man är.
Hans centrala fråga till ledare är denna: tänk om den viktigaste faktorn i ditt inflytande är betydelsen hos den du är?
Han illustrerade det genom David och Goliat. När Sauls rustning inte passade behövde David ingen alternativ strategi. Han gick ut med det han hade, med Thralls ord, "med den han var". Den dagen visste David att han inte kunde dö, eftersom han redan hade smorts till kung, och Gud skulle vara en lögnare om Goliat kunde besegra honom. Slungan var en bisak. Personen var det inte. Varje pastor som jagar efter en modell som fungerade för någon annan sträcker sig efter Sauls rustning.
Om isolering och tillit (19:09)
En Barna-studie från 1994 som Thrall hänvisar till visade att sextiotre procent av kristna ledare inte avslutar väl, där den främsta orsaken är isolering. Han återkommer till den statistiken inte för att skrämma, utan för att definiera den exakt. Isolering, säger han, är inte att vara ensam. Det är att välja att inte lita på någon med vem man är. Den skillnaden förändrar diagnosen. Den på sin vakt varande pastorn som omger sig med människor han håller på armlängds avstånd är mer isolerad än en ensam pastor med en enda ärlig relation.
Logiken som följer är direkt: när en ledare bestämmer sig för att han inte vet vem han kan lita på, har han utan att inse det fattat ett andra beslut: att inte bli älskad. "Den dag jag väljer att inte lita på någon är den dag jag väljer att inte bli älskad." Och ingen, inte ens Jesus, har tillgång till en person utan dennes tillåtelse.
Den dag jag väljer att inte lita på någon är den dag jag väljer att inte bli älskad.
Om att dölja sig och om rädsla (26:30)
Jag frågade vad det rent praktiskt innebär att komma ut ur det fördolda, eftersom många pastorer faktiskt har en frukostgrupp eller några kollegor. Thrall identifierade den specifika rädsla som håller dessa relationer ytliga: förväntan på andlig överlägsenhet. Pastorer verkar under en image, och allt som är dolt hotar den imagen, så hållningen blir: "kom, men kom inte för nära."
Hans svar är direkt: om det inte finns åtminstone en person som vet allt, blir en pastor offer för vad han än döljer. Det är aldrig neutralt. Och tron att han har kontroll över det han döljer är i sig ett bevis på att kontrollen redan är borta. Om han hade kontroll över det skulle han sluta.
Om skam och syndhantering (28:33)
Jag frågade om skam var den främsta boven för pastorer. Thrall bekräftade det utan att tveka. Han spårade det tillbaka till Första Moseboken: när Adam syndade upplevde han skam för första gången, och hans omedelbara reaktion var att täcka sig med fikonlöv. Den första akten av syndhantering i mänsklighetens historia. Det mönstret, att täcka, hantera och dölja, är vad så många ledare fortsätter att praktisera.
Hans argument bygger på Romarbrevet 8:1. Att försöka hantera skam direkt är en förlorande strategi. Att lära sig leva i verkligheten att det inte finns någon fördömelse i Kristus är det som gradvis lossar skammens grepp. Han ställer frågan i dess enklaste form: vem lär ledare att leva utan fördömelse? Hans svar: mycket få, eftersom så många inte har arbetat igenom det i sitt eget fördolda.
More Articles
Om att anförtro sin skam åt Jesus (31:45)
Thrall gör den åtskillnad som hela samtalet har byggt fram mot. Evangelikala kristna har lärt sig att lita på Jesus med sin synd: han är Frälsaren, vi är förlåtna, vi kommer till himlen. Men att lita på Jesus med sitt liv är ett annat åtagande. Att lita på Jesus med sin skam är något annat igen.
Jag berättade ärligt för honom var jag befann mig: Jag är övertygad om att Jesus kan hantera min skam, men jag är inte säker på att andra människor kan det. Och ännu djupare än så är jag inte helt övertygad om att Jesus skulle vara tillräcklig på andra sidan av fullständig exponering. Thrall mildrade inte orden. Han sa att han har suttit mitt emot hundratals kristna ledare som litade på Jesus som Frälsare men aldrig litade på honom med sina liv. Tvivlet är vanligt. Hans svar var inte ett teologiskt argument. Det var en övning: korta böner, ofta bedda. "Jesus, lär mig att lita på dig med min skam."
Om tillåtelse, ödmjukhet och nåd (35:07)
Thrall avslutade med en serie sammanhängande tankar. Ingen, inte ens Jesus, har tillgång till en person utan dennes tillåtelse. Han läser avsnittet om församlingen i Laodikeia inte som en evangelistisk bild utan som ett ord till församlingen: Jesus som knackar på dörren, inte för att fördöma utan för att inbjuda. Församlingen var övertygad om att den hade allt den behövde. Jesus höll inte med. Han knackade ändå och väntade.
Jag är övertygad om att om kung David var pastor i dag, skulle alla andra pastorer i världen köpa en slunga.
Han kopplade detta till 1 Petrus 5: Gud ger nåd åt de ödmjuka. Hans arbetsdefinition av ödmjukhet är konkret: "Ödmjukhet är att lita på Gud och andra med mig." Det är inte en läggning eller en attityd. Det är en handling. Och när en ledare kan göra det följer nåden. Kopplingen mellan ödmjukhet och nåd är, enligt hans sätt att beskriva det, inte abstrakt. Tillit är dörren, och nåden är det som kommer igenom den.
