Tror utbrända pastorer fel om Gud?

Däremot är de pastorer som upprätthåller sin tjänst under flera årtionden de som har en sund tro på Gud. Dessa tre sanningar om Guds karaktär, avsikt och skapelseordning kommer, när de tros på och omsätts i livet, att förvandla din erfarenhet av tjänsten.

1. Guds tillräcklighet är inte beroende av din kapacitet

Gud behöver inte det du åstadkommer för att uppfylla sina syften. Den teologiska termen är aseitet (Guds självexistens och självförsörjning). Han hämtar inte resurser utifrån. Tjänsten är hans uppdrag, buren av hans Ande och styrd av hans vilja.

Eftersom Gud är tillräcklig och du inte är det, är bönen mer än en andlig uppvärmning inför dagens arbete.

Bön innebär att ödmjukt närma sig den som har det arbetet kräver och säga till honom att du inte har det.

• ”Jag kan inte leda den här personen genom sorgen. Det kan du.”
• ”Jag vet inte vad den här församlingen behöver. Det vet du.”
• ”Den här predikan övergår min förmåga. Jag behöver att du talar genom den.”

Bön handlar om att finna att dina behov blir mötta i Jesus, inte om att säkra framgång. Gud är tillräcklig, och han kommer att ge dig det du inte kan ge själv.

En sådan bön kräver ingen lång liturgi eller en ostörd timme (även om mer tid sällan skadar). Den kräver ärlighet. Ärlighet kräver den föregående övertygelsen att det finns någon att vara ärlig med, någon vars tillräcklighet fyller det tomrum som din otillräcklighet skapar.

2. Din församling tillhör Gud (så du kan ta en paus.)

Som pastorer tar vi på ett unikt sätt på oss församlingens oro. När det går bra är det mycket lätt att ta på sig ansvaret för det. På samma sätt tar vi också på oss tyngden när det går dåligt. Och med tiden flyter församlingens hälsa och pastorernas identitet samman på sätt som gör det nästan omöjligt att kliva åt sidan utan att känna att man överger allt.

Roten till det mönstret är teologisk, inte enbart känslomässig.

Jesus sade att han skulle bygga sin församling (Matteus 16:18). Det är ett pågående uttalande i presens om ägarskap. Han håller i byggprojektet. Du har en roll i det.

Sabbatsbudet, som inte grundar sig i mänskligt behov utan i ett gudomligt mönster (2 Mosebok 20:11, Guds egen vila i 1 Mosebok 2), är Skaparens inbyggda påminnelse om denna skillnad.

Han vilade inte för att han var trött, utan för att arbetet var hans och han hade slutfört det han avsåg för den fasen.

Du vilar av samma anledning: arbetet är hans, han styr dess fullbordan, och du deltar i det – du är inte den bärande konstruktionen.

Med denna sanning blir vilan en handling av tillit och bekännelse. Du håller sabbat inte för att du har avslutat ditt arbete, utan för att du tror att Gud inte har slutat utföra sitt. Din lediga dag är tjänst i en annan tonart.

Du gestaltar med din kropp det du predikar med din mun: riket går inte framåt med mänskligt bränsle.

Skydda en hel dag i veckan som verkligen är improduktiv.

Ingen predikoförberedelse.

Inga mejl.

Inga ”snabba” pastorala avstämningar.

Låt obehaget i den disciplinen blottlägga vad du faktiskt tror om vem som bygger kyrkan. När ångesten stiger på din lediga dag, och det kommer den att göra, försök inte genast hantera den. Fråga dig själv: Litar jag på att Gud är tillräcklig för det jag inte gör just nu?

3. Gud skapade dig med begränsningar.

Gud skapade dig i en kropp, i en viss livsfas, med en specifik uppsättning förmågor. Han visste vad han gjorde. Pastorala begränsningar är inbyggda i vår utformning, inte ett brott mot den:

• Oförmågan att vara tillgänglig dygnet runt
• Att bära varje församlingsmedlems behov
• Att vara fullt närvarande i varje samtal varje dag

Gränser påminner mig om att jag är en enda person. Församlingen har behov som överstiger en persons kapacitet, och den verkligheten är anledningen till att kyrkan finns som en gemenskap snarare än som en verksamhet med en enda pastor.

Pastorn som inte kan säga nej är oärlig både om sina egna begränsningar och om Guds tillräcklighet.

När du sätter en gräns hänvisar du, underförstått eller uttryckligen, församlingsmedlemmen vidare till en Gud som är tillgänglig och till en gemenskap som finns just därför att en person inte kan och inte bör vara allas enda resurs.

1. Identifiera den gräns som du vet att du behöver, men har motstått att införa.
2. Identifiera den övertygelse som gränsen hotar. ("Om jag inte svarar kommer något att gå fel som det var meningen att jag skulle förhindra.")
3. Ta med den övertygelsen till Bibeln och fråga om den hör hemma hos Gud eller hos dig.

Världen predikar en form av egenvård som handlar om produktivitet.

Jesus erbjuder en vila som är grundad i tillit.

Om du kämpar med att känna dig överväldigad, med utbrändhet, med ångest ... kommer du inte att finna liv i en ny, mer glänsande uppsättning vanor. Upptäck i stället vila, glädje och uppfyllelse hos den som känner dig bäst. Jesus dog för att säkra sin brud ... öva dig i att lita på att han håller din framtid (och din församlings framtid) i sina händer.

Ta sedan en paus.