Key Takeaways
Utrusta, ersätt inte: Pastorer är inte evangelisterna – de utrustar dem som är det.
Ingen erfarenhet, ingen outreach: Om människor inte själva får smaka på evangeliet kommer de inte att tala om det.
Program kan inte skapa liv: System kan stödja evangelisation, men de kan inte driva den.
Som tonåring gick jag en utbildning i evangelisation som hette ”Att bli en smittsam kristen”. Jag arbetade mig igenom hela arbetsboken och hade uppriktiga samtal med andra elever på min skola. Jag ledde ingen till Jesus … men jag fick ta emot en hel del gliringar från mina vänner som inte var frälsta.
I dag, drygt 30 år senare, tror jag inte att utbildningsmaterialet var problemet.
Pastor Frank Friedmann har varit i tjänst i över 45 år och har i stort sett sett allt. Han tog över en församling med 13 personer och växte den till 500. Han ledde en etablerad församling med 75 personer, fördubblade den på 6 månader, fördubblade den igen under ytterligare 6 månader och fördubblade den sedan ännu en gång under det följande året.
Nyckeln till tillväxten, säger Frank, är evangelisation … men inte den typ av evangelisation som jag praktiserade som tonåring. Franks tes är enkel: man kan inte ge det man inte har.
De flesta av våra problem med evangelisationsutbildning kan spåras tillbaka till det.
Varför vi som standard väljer utbildning i stället för förvandling
Om du är som jag, och ser ut över din församling utan att se någon evangelisation äga rum, är instinkten att åtgärda det. Starta en serie. Hitta ett utbildningsmaterial. Genomför en kampanj. Jag förstår det; den impulsen bottnar i genuin pastoral omsorg. Jag vill se människor nås, och att kasta en process eller ett system på problemet känns som något som är värt att göra.
Frank har sett det här mönstret i årtionden. Han har sett Romarvägen, De fyra andliga lagarna och Evangelism Explosion. Inget av det är fel, berättade han för mig. Problemet är vad som händer med det i praktiken.
Människor använder evangelisationsmetoder som verktyg och tappar sedan personen ur sikte. De går ut för att samla skåror i bältet.
Frank Friedmann
I värsta fall blir den sortens tillvägagångssätt en åklagaraktig övning, där man tränger in någon i ett hörn tills personen ger upp, bara för att få dig att lämna deras hem. Det är ingen omvändelse. Det är en utväg.
Och därifrån blir programmen ännu märkligare. Frank berättade för mig om en församling som gömde fotbollar i hus i grannskapet, belönade husägaren för att behålla bollen och församlingsmedlemmen för att hitta den, och kallade hela saken för ”evangelisationsarbete”. Hans fråga var den rätta: var finns Jesus i allt detta?
Problemet är inte kreativitet. Problemet är att när naturlig evangelisation inte äger rum, tar vi till metoder för att ersätta den. Och metoder kan inte ersätta liv.
Have an account? Log In
Det verkliga problemet är inte metoder, utan erfarenhet
Frank Friedmann har hållit en konferens i 30 år, och han inleder den med en enkel övning för deltagarna. Han listar fem saker som Jesus lovade dem som följer honom:
- Fullhet av glädje
- Frid som övergår allt förstånd
- Ett överflödande liv
- Vila (grekiskan ligger närmare ”jag ska ge er vila” än ”jag ska låta er vila”)
- Frihet (frihet från att prestera för andra människor, frihet från att prestera för Gud, frihet från dig själv)
Sedan ber han rummet att tänka på sin församling och räkna hur många personer de känner som ens har två av dessa fem saker som en bestående verklighet i sina liv. De flesta blir tysta. Sedan frågar han om de kan komma på någon som har alla fem. Rummet blir verkligen tyst.
Det är problemet med den mesta evangelisationsträningen…
Det handlar inte om brist på tekniker eller verktyg. Det handlar om brist på LIV. Om våra människors erfarenhet av det kristna livet präglas av oro, rastlöshet, rädsla, skuld, prestationspress och skam, är det då konstigt att det känns som att dra ut tänder på dem för att få dem att dela sin tro?
Frank uttryckte det enkelt: en sådan församling ser på världen och säger: ”Vill du följa med oss?” Och världen säger: ”Jag tror inte det. Det är svårt nog här ute utan allt det där.”
Det är därför vi tar till träning. För det naturliga fungerar inte. Men det naturliga fungerar inte eftersom evangeliet inte har landat på det sätt det var tänkt, hos de människor som redan HAR det.
Vad som förändrades i Franks församling
Hans församling i Delaware började med 13 vuxna. Den växte till omkring 400–500 personer. Senare kom han till Grace Life Church i Baton Rouge i Louisiana, som hade fastnat på 70 personer i 15 år. Den fördubblades på sex månader. Fördubblades igen på sex månader. Fördubblades ännu en gång på ett år.
När en pastorvän satte sig ner med honom och frågade vilken hans metod för evangelisation var, sade Frank att han inte hade någon.
Det han hade var en övertygelse från Efesierbrevet 4: pastor-lärarens uppgift är att utrusta de heliga för tjänstens arbete. Inte att nå de förlorade direkt, utan att bygga upp Kristi kropp tills kroppen går ut och gör det på egen hand, utan uppmaning.
Frank uttryckte det ännu mer rakt när han och jag pratade:
I de flesta församlingar har vi fått det här bakvänt. Vi säger till människor: ’Gå och bjud med dina vänner till kyrkan, så ska vi försöka få dem frälsta.’ Nej. UNDERVISA den troende. Hjälp dem att förstå vem Jesus är för dem och vad han har gjort för dem – och sedan? Gå och var församlingen.
Arbeta inte för att föra världen till ett program; bygg i stället upp din församling till människor som förstår så djupt vad Jesus har gjort för dem ATT de inte kan låta bli att gå.
Som Frank ser det är pastorns roll inte att bära evangelisationen åt församlingen:
Jag är pastor för en församling av pastorer… en evangelist för en församling av evangelister.
Det betyder att ”framgång” inte handlar om att bli bättre på utåtriktade strategier. Det handlar om att fostra människor som förstår vilka de är i Kristus & vem Kristus är i dem.
Om kroppen byggs upp, om människor börjar förstå vem Kristus är i dem och vad han har gjort, blir de, som Frank uttryckte det, omöjliga att tysta.
Evangelisation kommer att vara ett naturligt flöde ur vilka de är. Utomstående kommer att fråga: ’Vad har ni som inte jag har?’ Men om vi lever med skuld och skam och rädsla frågar ingen. Om de ser något annorlunda frågar de.
More Articles
”Du bara MÅSTE se det här!”
Frank har en bild för detta som jag hela tiden återkommer till. Han kallar församlingen ett kalejdoskop: en miljon uttryck för Jesus på ett panoramiskt sätt. När du tittar genom ett kalejdoskop håller du inte tyst om det. Du tar tag i närmaste barn och säger: ”Du måste se det här!”
Det är evangelisationsmodellen. Ett liv som gör människor nyfikna. Ett liv som världen ser på och frågar: ”Kan jag få lite av det där?”
Han är också tydlig med att vissa människor faktiskt har den andliga gåvan att evangelisera, och det är verkligt. Men evangelisten med den gåvan ska inte vara en förebild för alla andra. Förebilden är Jesus själv: att lita på Fadern och låta honom leva sitt liv i och genom dig medan du går.
Varje troende bär Guds hjärta, och Guds hjärta brinner för de förlorade. Det är inte ett drag som du odlar genom träning. Det finns där. Arbetet handlar om att hjälpa människor att förstå vad de har.
Vad detta betyder för din församling just nu
Jag säger inte att ni ska ställa in ert program för utåtriktat arbete i lokalsamhället. Jag säger att ni först ska ställa en svårare fråga: hur mår människorna i er församling? Inte hur de beter sig, utan hur de mår. Upplever de glädje, frid, vila, frihet och ett överflödande liv, om än bara delvis och även om det fortfarande växer? Eller presterar, gömmer och kontrollerar de?
Om det senare är fallet är mer evangelisationsträning inte svaret. Att gå djupare är det.
Den ordinationsförmaning som Frank fick för 45 år sedan av John MacArthur är värd att återvända till: ta hand om djupet i din tjänst och lämna dess bredd i Guds händer.
Djupet är vårt fokus. Lita på HONOM när det gäller bredden.
