Den ensamhetslösning som de flesta pastorer får fel (med John Lynch)
Att hantera sin image kontra sårbarhet: Att hantera sin image skyddar dig mot kärlek: "Om de visste vem jag verkligen är skulle de inte tycka så."
Kollegiala grupper kan bli en flyktväg: När pastorer bara övar på sårbarhet utanför sin församling säger de till sina medlemmar: "Den sanna gemenskapen finns någon annanstans."
Nådens rum: Tänk om det fanns en plats där det VÄRSTA hos dig kunde vara känt, och där du skulle bli älskad mer, inte mindre?
Jag har pratat med tillräckligt många pastorer för att veta att de flesta av dem har en 'grupp'... vanligtvis en handfull andra församlingsledare, ofta personer från andra kyrkor, andra städer eller andra samfund. Deras grupp 'förstår'... Det är en trygg plats där de kan få ur sig saker och bli förstådda.
"Hitta en sådan grupp" är ett mycket vanligt råd till pastorer idag. Men rådet från pastorn, talaren och författaren John Lynch går på tvärs mot det.
När pastorer bara väljer att vara sårbara inför andra pastorer, säger de till sin församling: du är inte en trygg plats för mig. Jag kan inte lita på dig.
Lynch vet vad han talar om. Han var predikant och pastor i nästan fyra decennier i Open Door Fellowship i Phoenix, AZ, och har skrivit flera bästsäljande böcker ("Botemedlet" och "På min värsta dag".) Han har turnerat med det flerfaldigt platina- och guldcertifierade bandet MercyMe och talat i otaliga kyrkor över hela Nordamerika.
Continue Reading for Free
Create a free account to finish this article, plus get ongoing access to timely insights and practical resources.
Have an account? Log In
Och det finns en tydlig röd tråd i de iakttagelser han delade med mig.
65 % av pastorerna uppger att de känner sig isolerade
Detta enligt forskning från Barna Group. Lynch är inte förvånad över den siffran. Men han anser att lösningen "hitta en grupp utanför din kyrka" bara förstärker grundproblemet.
"Jag umgås med en grupp ledare," säger han, "som trivs tillsammans eftersom det är tryggt i vår grupp. De vet inte hur de ska vara sig själva i sina egna gemenskaper. Och när de kommer till vår grupp släpper de loss som åttondeklassare som bara knäpper med handdukar."
Det här är inte män som saknar förmåga till relationer. Det är män som har tränat sig själva att inte använda den på de platser där den betyder mest.
Kärnproblemet är ofta strukturellt.
Pastorer lär sig tidigt att det finns en viss nivå av sårbarhet som tillåts i deras roll, och de visar den nivån för alla omkring sig.
Ensamheten på toppen stannar inte på toppen. Den blir en del av kulturen. Din kyrkogemenskap märker din tvekan och drar slutsatsen: "Jag får inte vara sårbar här."
'Att hitta en kollegial grupp' är inte en hälsosam lösning
Som du säkert har hört är standardreceptet mot pastoral ensamhet en grupp jämlikar. Helst pastorer från andra kyrkor. Personer som förstår pressen och inte har något att vinna eller förlora på om det går bra eller dåligt för dig. Även om John Lynch förstår behovet har han en berättigad invändning.
"Det du gör", säger han, "är att skapa en kultur som säger att sårbarhet bara kommer att finnas där ute. Jag kommer inte att lära känna dig. Jag kommer inte att lita på dig.
När pastorn bara bygger förtroendefulla relationer med människor utanför sin kyrka skickar han en tydlig signal:
- "Jag litar inte på dig."
- "Sårbarhet är till för de professionella."
- "Du får bara den 'kontrollerade' versionen av mig."
Och det avståndet mellan pastorn och människorna gör inte bara pastorn ensam. Det skapar en församling som är ytlig i sina relationer, eftersom de har fått se vilken nivå av tillåtelse som gäller.
Du valde troligen inte att ta på dig en mask
Lynch moraliserar inte över masken. Han förstår den som ett standardläge i kyrkliga ledarskapskulturer:
Det finns en hel ledarskapsmodell”, säger han. ”Hej, jag är den som har svaret. Typ A, och jag är på topp. Det är en stil.
Lynch uttrycker det enkelt: ”Om jag konsekvent har burit en mask, är den jag tror att människor ser inte jag. Och till slut kan jag inte upprätthålla spelet. Jag måste fortsätta vidare, eftersom de har genomskådat mig. Och det är eländigt.”
Så visst, masken FUNGERAR på sätt och vis ... men var försiktig. När du har burit en mask tillräckligt länge förlorar du tillgången till den kärlek som människor faktiskt försöker ge dig.
Någon säger att du är en fantastisk pastor, och någonstans under tacksamheten finns en tyst röst: om du visste vem jag verkligen är skulle du inte säga så.
Hantering av bilden, eller sårbarhet?
I vårt samtal delade John Lynch med sig av ett ramverk för det kristna livet som många av hans lyssnare och läsare har funnit mycket hjälpsamt. Han kallar det ”De två rummen” (rummet för goda avsikter och nådens rum).
I rummet för goda avsikter är målet att hantera din bild tillräckligt väl för att människor ska fortsätta lita på dig. Du spelar en roll, gömmer dig och går vidare när någon börjar misstänka dig.
Nådens rum börjar med en annan fråga:
Tänk om det fanns en plats som var SÅ trygg att du kunde avslöja det värsta hos dig själv och upptäcka att du är mer, inte mindre, älskad när du berättar om det?
I nådens rum bär personen mitt emot dig på samma Jesus som du gör. På den djupaste nivån har de ett nytt hjärta som går att lita på. Så när du ser på dem ser du inte på en motståndare eller en publik. Du ser på någon som är värd att lära känna.
Att bygga det nådens rum i din församling eller i ditt ledarteam är rörigt, svårt och känns riskfyllt. Men när ett ledarteam väljer att göra det tillsammans? När de beslutar sig för att hålla fast vid varandra, stanna tillräckligt länge, lita tillräckligt mycket, TA tillräckligt stora RISKER?
En ogripbar känsla av trygghet och gemenskap börjar växa, och församlingen kan känna det.
Människor som kommer in genom dörren för första gången kan känna det – ofta redan under de första 5–6 minuterna i din församling. De vet inte alltid vad de känner. Men de känner något annorlunda. Och de vill komma tillbaka.
Någon måste vara först på stranden
De flesta pastorer väntar på att miljön ska förändras innan de själva gör det. De väntar på att de äldste ska bli tryggare. Väntar på att kulturen bland personalen ska förändras. Väntar på att någon annan ska gå först så att risken känns mindre.
Det verkliga arbetet börjar med ett beslut att våga låta någon inom den egna gemenskapen, som inte är pastor, lära känna en.
Allt annat är skådespeleri. Detta är evangeliet. Att vi ska älska varandra och bli älskade av varandra.
Detta är det direkta svaret på problemet med kamratgruppen som vi tog upp tidigare. När du sparar ditt verkliga jag till andra pastorer har du redan talat om för din församling var gränserna för förtroende går. Att gå först innebär att korsa den gränsen, även innan det känns tryggt.
Vänskaper du inte ser komma ...
Lynch berättar om vänskaper i sin egen gemenskap som fortfarande överraskar honom. Människor som han aldrig skulle ha hittat om han hade fortsatt att reservera sin sårbarhet för kollegor inom tjänsten. ”Jag tänker: hur blev vi vänner? Vad i hela världen? Du är ju en knasboll.” Men det är några av hans djupaste vänskaper. Människor som känner till hans svagheter och har beslutat att det inte är något som får dem att lämna relationen.
VARNING: Omdöme krävs
Det finns en skillnad mellan lämpligt omdöme och att gömma sig. Sårbarhet betyder inte att berätta allt för alla. Trots allt är det inte många människor som har FÖRTJÄNAT den platsen i din inre värld.
”Låt mig bli sårad många gånger”, säger han, ”om jag bara kan få ha två eller tre verkliga relationer där jag är känd och älskad – och får lära känna och älska. Det är värt allt.”
Det är den byteshandel han ägnar sig åt. Att bli känd mitt i röran av människor som ser svagheten och beslutar: det är inget som får oss att avsluta relationen. Har John blivit sårad? Kommer DU att bli sårad? Självklart ... verkliga relationer innebär den risken.
Men jag har också blivit beskyddad, bekräftad och buren av människor som känner till det värsta hos mig. Och jag skulle välja den byteshandeln varje gång.
Om du vill ha detta men inte har det:
John Lynch överandliggör inte den situationen, och hans råd är uppriktigt.
Hitta en plats där detta lärs ut. Sök upp en sådan. Det finns nådemenskaper, böcker om nåd och underbara tjänster som kan stödja dig. Du behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Du måste bara vilja ha det tillräckligt mycket för att hitta det.
"Det finns ett sätt att leva som är värt att riskera något för," säger Lynch, "ett sätt som inte är transaktionellt. Det kräver inte att du vaktar ditt hjärta eller spelar märkvärdig. Du kanske tror att Kristi kropp behöver en perfekt präst, men det gör den inte. Den behöver den verklige Kristus i dig, pastor."
More Articles
En person räcker för att börja
Verkligheten i kyrkans struktur skapar spänningar för många pastorer. De människor som bäst kan erbjuda pastorer en genuin gemenskap är också ofta de människor som det känns farligast att vara ärlig med.
Många pastorer har blivit sårade av att lita på fel person i den dynamiken.
Du behöver inte blotta din själ för hela styrelsen. Du behöver bara börja med en person.
Du måste hitta en person som du verkligen kan vara dig själv med, så att du inte är dold. Börja där. Hitta en person som du VERKLIGEN kan vara dig själv med, så att du inte är dold. Börja långsamt ... kanske kan du vidarebefordra den här artikeln till personen och se vad hen gör med den.
Nådemiljöer byggs inte genom programverksamhet. Det börjar med individer som, till ett pris, väljer att sluta prestera och börja låta andra lära känna dem.
Känner du igen dig?
Gå med i vårt kostnadsfria medlemskap för tankeväckande insikter från erfarna pastorer som John Lynch. Vi skulle gärna ha dig med!
John Lynch är författare till Botemedlet och På min värsta dag samt grundare av John Lynch Speaks. Du kan nå honom på john@johnlynchspeaks.com.
