De flesta kyrkors evangelisationsträning misslyckas. Här är VARFÖR:
Utrusta, ersätt inte: Pastorerna är inte evangelisterna – de utrustar dem som är det.
Ingen erfarenhet, ingen utåtriktad verksamhet: Om människor inte får smaka evangeliet kommer de inte att tala om det.
Program kan inte skapa liv: System kan stödja evangelisation, men de kan inte driva den.
Som tonåring gick jag en kurs i evangelisation som kallades ”Att bli en smittande kristen”. Jag tog mig igenom hela arbetsboken och hade uppriktiga samtal med andra elever på min skola. Jag ledde ingen till Jesus … men jag fick ta emot en hel del gliringar från mina icke-troende vänner.
I dag, drygt 30 år senare, tror jag inte att kursmaterialet var problemet.
Pastor Frank Friedmann har varit i tjänst i över 45 år och har i stort sett sett allt. Han tog över en församling med 13 personer och växte den till 500. Han ledde en etablerad församling med 75 personer, fördubblade den på 6 månader, fördubblade den igen under ytterligare 6 månader och fördubblade den sedan ännu en gång under ett år.
Continue Reading for Free
Create a free account to finish this article, plus get ongoing access to timely insights and practical resources.
Have an account? Log In
Nyckeln till tillväxten, säger Frank, är evangelisation … men inte den typ av evangelisation som jag ägnade mig åt som tonåring. Franks tes är enkel: du kan inte ge det du inte har.
De flesta av våra problem med evangelisationsträning går tillbaka till det.
Varför vi väljer träning i stället för förvandling
Om du är som jag, och ser ut över din församling utan att se någon evangelisation äga rum, är instinkten att försöka lösa det. Starta en serie. Hitta ett kursmaterial. Genomför en kampanj. Jag förstår det; den impulsen rymmer genuin pastoral omsorg. Jag vill se människor nås, och att kasta en process eller ett system på problemet känns som något som är värt att göra.
Frank har sett det här mönstret i årtionden. Han har sett Romarvägen, de fyra andliga lagarna och Evangelism Explosion. Inget av detta är fel, sade han till mig. Problemet är vad som händer med dem i praktiken.
Människor använder evangelisationsmetoder som verktyg och tappar sedan personen ur sikte. De går ut för att få ett streck till på bältesspännet.
Frank Friedmann
I värsta fall blir den sortens tillvägagångssätt en åklagaraktig övning, där man tränger in någon i ett hörn tills de ger upp bara för att få dig att lämna deras hus. Det är ingen omvändelse. Det är en strategi för att få dig att gå.
Och programmen blir ännu märkligare därifrån. Frank berättade för mig om en församling som gömde amerikanska fotbollar i hus i grannskapet, belönade husägaren för att behålla bollen och församlingsmedlemmen för att hitta den, och kallade hela saken för ”evangelisationsarbete.” Hans fråga var den rätta: var finns Jesus i allt detta?
Problemet är inte kreativitet. Problemet är att när organisk evangelisation inte sker, tar vi till mekanik för att ersätta den. Och mekanik kan inte ersätta liv.
Det verkliga problemet är inte metoder – det är erfarenheten
Frank Friedmann har lett en konferens i 30 år, och han inleder den med en enkel övning för deltagarna. Han listar fem saker som Jesus lovade dem som följer honom:
- Fullhet av glädje
- Frid som övergår allt förstånd
- Överflödande liv
- Vila (grekiskan ligger närmare ”jag ska låta er vila” än ”jag ska ge er vila”)
- Frihet (frihet från att prestera för andra människor, frihet från att prestera för Gud, frihet från dig själv)
Sedan ber han rummet tänka på sin församling och räkna hur många människor de känner som ens har två av dessa fem saker som en bestående närvaro i sina liv. De flesta blir tysta. Sedan frågar han om de kan komma på någon som har alla fem. Rummet blir verkligen tyst.
Det är problemet med den mesta utbildningen i evangelisation…
Det handlar inte om brist på metoder eller verktyg. Det handlar om brist på LIV. Om våra människors erfarenhet av det kristna livet präglas av ångest, oro, rädsla, skuld, prestationspress och skam, är det då konstigt att det känns som att dra ut tänder att få dem att dela sin tro?
Frank uttryckte det rakt: en sådan församling ser på världen och säger: "Vill du göra oss sällskap?" Och världen säger: "Jag tror inte det. Det är svårt nog här ute utan allt det där."
Det är därför vi tar till utbildning. För det naturliga fungerar inte. Men det naturliga fungerar inte eftersom evangeliet inte har landat på det sätt som det var tänkt, hos de människor som redan HAR det.
Vad som förändrades i Franks församling
Hans församling i Delaware började med 13 vuxna. Den växte till omkring 400–500 personer. Senare kom han till Grace Life Church i Baton Rouge, Louisiana, som hade fastnat på 70 personer i 15 år. Den fördubblades på sex månader. Fördubblades igen på sex månader. Fördubblades igen på ett år.
När en pastorvän satte sig ner med honom och frågade vilken metod han hade för evangelisation, berättade Frank att han inte hade någon.
Det han hade var en övertygelse från Efesierbrevet 4: pastor-lärarens uppgift är att utrusta de heliga för tjänstens arbete. Inte att direkt nå de förlorade, utan att bygga upp Kristi kropp tills kroppen går ut och gör det på egen hand, utan uppmaning.
Frank uttryckte det ännu mer rakt när han och jag pratade:
I de flesta församlingar har vi fått det här bakvänt. Vi säger till människor: ’Gå och bjud med dina vänner till kyrkan, så ska vi försöka få dem frälsta.’ Nej. UNDERVISA den troende. Hjälp dem att förstå vem Jesus är för dem och vad han har gjort för dem – och sedan? Gå och var kyrkan.
Arbeta inte för att föra världen till ett program; bygg i stället upp din församling till människor som förstår vad Jesus har gjort för dem SÅ djupt att de inte kan låta bli att gå.
Som Frank ser det är pastorens roll inte att bära evangelisationen för församlingen:
Jag är pastor för en församling av pastorer … en evangelist för en församling av evangelister.
Det betyder att ”framgång” inte handlar om att bli bättre på utåtriktade strategier. Det handlar om att uppfostra människor som förstår vilka de är i Kristus & vem Kristus är i dem.
Om kroppen byggs upp, om människor börjar förstå vem Kristus är i dem och vad han har gjort, blir de, som Frank uttryckte det, omöjliga att tysta.
Evangelisation kommer att vara ett naturligt flöde ur vilka de är. Utomstående kommer att fråga: ’Vad har du som inte jag har?’ Men om vi lever med skuld, skam och rädsla frågar ingen. Om de ser något annorlunda frågar de.
More Articles
”Du bara MÅSTE se det här!”
Frank har en bild för detta som jag hela tiden återkommer till. Han kallar kyrkan ett kalejdoskop: en miljon uttryck för Jesus på ett panoramiskt sätt. När man tittar genom ett kalejdoskop är man inte tyst om det. Man tar tag i närmaste barn och säger: ”Du måste se det här!”
Det är evangelisationsmodellen. Ett liv som gör människor nyfikna. Ett liv som världen ser på och frågar: "Kan jag få lite av det där?”
Han är också tydlig med att vissa människor faktiskt har evangelisationens andliga gåva, och det är verkligt. Men evangelisten med denna gåva är inte tänkt att vara en förebild för alla andra. Förebilden är Jesus själv: att lita på Fadern och låta honom leva sitt liv i och genom dig medan du går.
Varje troende bär Guds hjärta, och Guds hjärta klappar för de förlorade. Det är inte en egenskap som du utvecklar genom utbildning. Den finns där. Uppgiften är att hjälpa människor förstå vad de har.
Vad detta betyder för din församling just nu
Jag säger inte att ni ska ställa in ert program för utåtriktat arbete i lokalsamhället. Jag säger att ni först ska ställa en svårare fråga: vilket tillstånd befinner sig människorna i i er församling? Inte deras beteende, utan deras tillstånd. Upplever de glädje, frid, vila, frihet och ett överflödande liv, även om det bara är delvis, även om det fortfarande växer? Eller presterar, gömmer och hanterar de?
Om det senare är fallet är mer utbildning i evangelisation inte svaret. Svaret är att gå djupare.
Franks ordinationsförmaning, som John MacArthur gav honom för 45 år sedan, är värd att återvända till: ta hand om djupet i din tjänst och lämna dess bredd i Guds händer.
Djupet är vårt fokus. Anförtro bredden åt HONOM.
