Att känna igen problem som uppstår vid församlingsplantering
Jag skriver om församlingsplantering … fortfarande. Det är ett av mina favoritämnen. Men jag behöver berätta något för dig: även om det finns stor glädje och tillfredsställelse i att starta något nytt, sker det inte utan uppoffringar och utmaningar.
Även den mest entusiastiska och optimistiska församlingsplanteraren kommer förr eller senare att behöva inse och hantera de problem som uppstår vid församlingsplantering.
Så vilka skulle några av dessa problem kunna vara? Låt oss börja med att se tillbaka på den första församlingen—alla församlingsplanteringars församlingsplantering! Med både fysisk tillväxt och ökande mångfald upplevde de första apostlarna definitivt tillväxtproblem som liknade dem i en nystartad verksamhet. Till exempel:
Continue Reading for Free
Create a free account to finish this article, plus get ongoing access to timely insights and practical resources.
Have an account? Log In
- Spänningar mellan judar och hedningar (Apg 6:1–7)
- Oenighet om omskärelse (Apg 15:1–2)
- Tvister om hur man skulle bemöta politiska ledare (Rom 13:1–7)
- Kontroverser om kostval (Rom 14:1–4)
- Rättstvister mellan troende (1 Kor 6:1–7)
- Förvrängning av evangeliet (Gal 1:6–10)
- Splittring mellan troende (Fil 2:1–4)
Dessa exempel ger inte ensamma hela bilden av vad en församlingsplanterare kan behöva möta, men apostlarnas personliga erfarenheter som de ursprungliga församlingsplanterarna (se 1 Kor 4:9–13; 2 Kor 6:3–10) kan få vissa att tänka om innan de tackar ja till uppgiften och omfamnar kallelsen!
Om vi för närvarande lägger ämnet nutida apostlaskap åt sidan kan vi säga följande: församlingsplanteringens natur är apostolisk. Utan en tydlig känsla av kallelse kan både de uppoffringar och de utmaningar som uppgiften kräver till slut överväldiga varje blivande församlingsplanterare.
Växande problem
Och därför kan vi se utifrån den tidiga församlingsplanterarens erfarenheter att det finns oundvikliga problem och utmaningar vid församlingsplantering. Vissa kommer att vara desamma som andra mötte, medan andra kommer att vara unika för din särskilda situation och dina omständigheter.
Men här är vad du behöver komma ihåg: det kommer att finnas goda problem och det kommer att finnas dåliga problem. Goda problem handlar om att växa. Dåliga problem handlar också om att växa. Ofta är den enda skillnaden hur du ser på dem och i slutändan hur du hanterar dem.
Att inspirera en armé av volontärer
Tacksamhet
Det finns en särskild utmaning som jag vill fokusera på: att bygga ett församlingsplanteringsteam med volontärer. Till skillnad från näringslivet, där målet är att tjäna pengar (och människor därför både kan anställas och avskedas), består den största delen av församlingen av volontärer.
I näringslivet får de anställda betalt för sitt arbete, lockas med förmånspaket och belönas ofta för enastående prestationer. Naturligtvis finns det belöningar i församlingen—vanligen genom möjligheter att tjäna och leda. Men generellt förväntas församlingsmedarbetare tjäna troget oavsett belöningar.
Denna uppfattning bygger på en gemensam förståelse och förväntan att varje volontär ytterst tjänar Kristus, inte människor eller mammon, på grund av sin djupa tacksamhet för Guds förlåtelse genom Jesu försonande offer på korset.
En ädel sak
En volontärstyrka som fortsätter att erbjuda sig frivilligt behöver tro att den ger sig själv åt en ädel sak—det vill säga något som är större än den själv och som uttrycker både moralisk och andlig förträfflighet.
Jag skulle kunna uttrycka det så här: en ädel sak är en inspirerande kallelse att göra något osjälviskt med sitt liv, vilket leder till något gott för andra. Utan denna tro—utan denna övertygelse—är ett uthålligt arbete från en grupp volontärer osannolikt.
Även om de kanske fortsätter att vara medlemmar i ”klubben”, kan de dra sig tillbaka från sitt engagemang och sin villighet att tjäna. Kom ihåg att avståndstagande sker långt innan människor lämnar helt och hållet. Vissa stannar i flera år trots att de har tagit avstånd. Andra drivkrafter får dem att fortsätta dyka upp: gemenskap med sina vänner, lojalitet mot varumärket eller kanske att de inte har någon annanstans att ta vägen.
När en ädel sak inte längre verkar möjlig att uppnå, eller när det är något de inte kan vara en del av, undergräver osäkerheten den övertygelse som en gång motiverade givaren att ge, den tjänande att tjäna och arbetaren att utföra det arbete som behövs så desperat.
Visionen
Ordspråksboken 29:18 (KJV) säger: ”Där det inte finns någon vision går folket under.” Denna tanke är enkel: människor måste inspireras. Vision inspirerar, både genom att motivera hjärtat och stimulera sinnet. Utan den tappar människor bokstavligen modet och börjar söka efter annat som de kan ge sina liv åt.
Att kunna se—och att se klart—är en gåva. Kombinera den med en annan gåva—ledarskap—så kommer människor att vara redo att låta sig ledas. När visionen uttrycks tydligt och människor bjuds in att delta (inte bara för att de behövs eller krävs), engagerar sig volontärarmén villigt i uppdraget. Inte bara i en ädel sak som de kan ge sina liv åt, utan också i tron att uppoffringen kommer att göra skillnad.
En kraftfull vision och ett starkt ledarskap ger anledning och mening åt dem som vill tjäna.
Rädsla, skuld, och skam
Det finns emellertid andra motivatorer—kraftfulla krafter—som får människor att tjäna: rädsla, skuld och skam. Tragiskt nog är detta just sådant som vi i kyrkan borde vara fria från.
Tyvärr kan dessa tre—rädsla, skuld och skam—användas för att försöka motivera människor, eftersom de väcker så starka känslor. Bibeln lär att rädsla ytterst har att göra med död och fördömelse. I Hebreerbrevet 2:14-15 står det emellertid om Jesus,
”Eftersom barnen är människor av kött och blod blev också han människa, för att han genom sin död skulle göra honom maktlös som har makt över döden, det vill säga djävulen, och befria alla dem som hela sitt liv varit slavar under sin rädsla för döden.”
När det gäller skuld lär Bibeln att detta är den känsla vi upplever när vi överbevisas om synd, det vill säga när vi är åtskilda från Gud på grund av vårt fallna tillstånd. Detta handlar inte bara om våra handlingar utan också om våra hjärtans och sinnens tillstånd.
Det är märkligt att även om det inte är behagligt att känna skuld, kan frånvaron av denna känsla få oss att tro att allt är bra när det kanske inte är det. Spetälska illustrerar vad som händer när vi saknar skuldkänsla. Den otäcka förlusten av kroppsdelar som kännetecknar spetälska uppstår eftersom de har förlorat känseln i sina extremiteter och inte längre kan upptäcka eller beakta smärtans varningssignaler.
Skuld är en stark känsla och även om den kan vara både sann och falsk fungerar sann skuld som en varning som talar om för oss att något är fel och att Gud vill ställa det till rätta! Detta säger skrifterna om saken:
”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” - 1 Johannesbrevet 1:9
”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus.” - Romarbrevet 8:1
Enkelt sagt handlar skuld om synd. När den leder oss till omvändelse förlåter Gud oss inte bara utan renar oss också, det vill säga gör oss heliga igen. Fördömelsen är inte längre vår att bära. Inte för att den var ogrundad eller orättvis, utan för att Guds son Jesus dog för vår synd och därmed uppfyllde Guds krav på ett fullkomligt offer för världens synder.
Och slutligen har vi skammen. Skam är en smärtsam känsla av förödmjukelse och förlägenhet. Den kommer av att veta att man har gjort något fel eller dumt.
Adam och Eva var fullkomliga på alla sätt medan de befann sig i trädgården och hade gemenskap med Gud. När de gjorde det enda som Gud hade varnat dem för att göra, fick deras synd dem omedelbart att känna skam, och därför gick de bort och gömde sig för Gud (Första Moseboken 3:8-10).
Biblisk skam är en konsekvens av synd, men liksom med skulden lovar Gud att ta bort vår skam när vi vänder oss till honom i omvändelse och tro.
”Som Skriften säger: ’Ingen som tror på honom ska behöva skämmas.’” -Romarbrevet 10:11
Gudfruktiga drivkrafter
Om inneboende motivationsfaktorer inte är tillräckligt kraftfulla kommer volontärer att sluta arbeta. Och om det som motiverar inte finns inom individerna måste det komma utifrån.
Det är ett faktum i livet att ledare leder och att de som inte leder tenderar att följa. Det är också sant att det finns fler följare än ledare. Därför kan och kommer stora saker att uträttas när ledare fortsätter att motivera dem som följer, liksom när de som frivilligt väljer att följa har övertygelsen och beslutsamheten att göra det.
Vad har då allt detta med församlingsplantering att göra? Jo, en nyplanterad församling liknar egentligen inte ett nystartat företag särskilt mycket. I början måste det finnas någon, vanligtvis med en entreprenöriell profil, som både har en vision (en idé) och övertygelse (beslutsamhet) om att få något att hända.
Den här personen tror inte bara att det kan göras utan, ännu viktigare, tror på sin egen förmåga att göra det. Tillsätt en rejäl dos ambition, och resultatet blir en mycket motiverad individ som sannolikt behöver andra (anställda) för att förverkliga sina drömmar!
Detta skiljer sig inte särskilt mycket från församlingsplanteraren/pastorn som har fått en vision från Gud om att plantera en församling och tror att han eller hon har blivit utvald av Gud att göra det. De är vanligtvis mycket motiverade, entusiastiska och ambitiösa personer som vill inspirera andra att ansluta sig till dem i den nya församling de startar.
Vissa gör det genom att sälja in en ny och spännande vision, medan andra kan rekrytera volontärer enbart genom att ha en karismatisk personlighet. När de två förenas – det vill säga en spännande vision som kommuniceras av en kompetent, övertygande och magnetisk ledare – leder det till att människor vill vara en del av det.
Det är en bra början, men vanligtvis kommer det verkliga testet av en volontärs engagemang efter att arbetet har börjat … när dagar blir till veckor, veckor blir till månader och månader blir till år, och saker kanske inte utvecklas som planerat.
Mer krävs av samma människor som har gjort allt arbete, samtidigt som de troget fortsätter att ge, med löftet att det kommer att finnas andra som delar på arbetet när arbetet har vuxit lite mer. (Bara en parentes: ett större team förändrar inte 80/20-principen, det vill säga att 80 % av arbetet för det mesta utförs av 20 % av människorna, oavsett hur många människor man har!)
Detta för oss tillbaka till motivationen. När volontärer är trötta och kanske känner sig lite desillusionerade behöver de ofta lite mer motivation från den ledare de har följt. I näringslivet är löftet om en extra belöning för extra ansträngning inte så vanligt som man kanske tror.
Oftare är det ”prestationsbedömningen” som på ett subtilt sätt skrämmer anställda genom att lyfta fram ”områden som behöver förbättras”. Den yttersta rädslan är att misslyckas med prestationen och därför bli avskedad, det vill säga: ”Du får sparken!” Detta händer inte i kyrkan, åtminstone inte med volontärer.
Jo, det händer att människor ombeds lämna och i extrema fall blir exkommunicerade, men det är sällan det görs någon prestationsbedömning, än mindre att tydligt formulerade och mätbara mål sätts upp.
Tjänarskap
Frestelsen är nu att församlingsplanterare/ledare ska spela ut ”tjänarkortet”. Argumentet lyder ungefär så här: ”Om vi inte anställer människor för att arbeta kan vi inte heller avskeda dem om de inte gör det. Därför måste vi hitta något annat sätt – något övertygande sätt – att motivera volontärpersonalen.”
Så de spelar ut tjänarkortet! Vad är tjänarkortet? Helt enkelt berättar de för människor att Gud har kallat oss att tjäna (vilket han har gjort). Men denna påminnelse används vanligtvis inte för att inspirera, utan för att få individer att känna sig skyldiga. Den spelar på rädsla, skuld och skam snarare än på Guds kärlek, barmhärtighet och nåd.
Återigen är tanken att du, på grund av vad Gud har gjort för dig, nu måste tjäna honom. Det sägs sällan uttryckligen men förstås tydligt: det är dags att betala tillbaka! Motivationen att tjäna, vilket måste förstås när man leder en frivillig armé, bör komma från ett hjärta som är så överväldigat av tacksamhet att tjänandet är en fröjd och en glädje.
För att ett tacksägelseoffer till Gud ska vara heligt måste det ges frivilligt. När vi får känna oss skyldiga att tjäna blir vårt offer en betalning. Vi förblir tjänare i stället för att bli Guds barn. Vi upptäcker att Guds ”villkorslösa kärlek” har villkor. Vi har trots allt inte fått en fri gåva från Gud, utan en gåva med förbehåll.
Detta är ett verkligt problem i kyrkan. Det skulle inte finnas lika många böcker skrivna om att plantera och bygga friska församlingar om det inte vore så. Men detta är vad jag vill lämna dig att fundera över, särskilt om du står i begrepp att plantera en församling:
När det gäller att motivera Guds folk att tjäna måste fokus alltid ligga på att vi har fått en gåva som ingen av oss förtjänade: Guds kärlek, barmhärtighet och nåd. Nyckeln är tacksamhet, inte en känsla av skyldighet.
Ledarskapets privilegium
Men när det gäller ledarskap måste vi alltid förstå det som ett privilegium. Privilegiet? Att leda Guds folk in i deras bestämmelse och sitt syfte som Kristi kropp, i tron på att Gud, så som han har lovat, kommer att bygga sin kyrka när du tjänar i vila och tro.
Troende får aldrig ses som en resurs för att få jobbet gjort, utan som får som har anförtrotts åt dig att ta hand om och leda. När allt kommer omkring är du tillsammans med dem kyrkan, Guds barn, Kristi kropp, ett rike och präster åt den högste Guden!
För mer information om processen att plantera en kyrka kan du läsa min introduktionsartikel ”Plantera en ny kyrka” eller få specifika råd om församlingsplantering här.
Och om du behöver hjälp med att nå ännu fler människor med din kyrka och Guds budskap kan du läsa om hur du kan använda YouTube för att göra det i den här artikeln.
