Jag är pastor. Jag kämpar med ångest.
Ångest som strålkastare: Att undersöka ångesten i stället för att undertrycka den kan synliggöra specifika rädslor och områden som kräver en djupare tillit till Jesus.
Öva på tillit: Bön i överlåtelse kan minska ångestens grepp, även när rädslan finns kvar och den omedelbara friden uteblir.
Ärligt ledarskap: Pastorer kan leda med trovärdighet utan att låtsas, särskilt när förtroendefulla relationer ger stöd i pågående kamper.
Tänk om den ångest du har försökt bli av med faktiskt försöker visa dig något?
Jag frågar inte det för att förringa hur svår ångest är. Jag vet hur svårt det är. Under hela mitt vuxna liv har jag kämpat med ångest – men det senaste året har varit utan motstycke. Jag fick ett fruktansvärt ångestanfall, hamnade i en ambulans och tillbringade en dag i en sjukhussäng där jag övervakades och undersöktes.
Det verkar löjligt nu, men när jag låg på den sjukhusbåren trodde jag att jag kanske höll på att dö.
Jag är pastor. Jag vet vad jag förväntas tro om rädsla, tillit och Guds suveränitet. Att tvinga mig själv att mentalt omfamna "de rätta sakerna" fick inte ångesten att försvinna. Att lära mig att vara uppmärksam på ångesten? Det har förändrat saker.
Continue Reading for Free
Create a free account to finish this article, plus get ongoing access to timely insights and practical resources.
Have an account? Log In
För det första: Du är inte ensam om detta
Forskning från Duke Divinity Schools initiativ för prästers hälsa visade att depressionsnivåerna bland pastorer uppgår till så mycket som 11,1 % – nästan det dubbla av det nationella genomsnittet på 5,5 %. Samma forskning identifierade stress som den klart största enskilda förutsägande faktorn för både depression och ångest i församlingssammanhang.
En studie om pastorers välbefinnande från 2024, beställd av GuideStone Financial Resources, visade att mer än 80 % av pastorerna ibland offrar sitt eget välbefinnande i tjänsten, och över hälften uppgav att de också ibland offrar sin familjs välbefinnande.
Barna fann i sin forskning från 2024 att även om de flesta pastorer vill förbättra sin psykiska hälsa, är ett av de främsta hindren rädslan för att ärlighet om deras svårigheter ska kosta dem trovärdigheten inför församlingen. Samma forskning visade att 18 % av protestantiska seniorpastorer hade övervägt självskadebeteende eller självmord under det senaste året.
En av mina första tankar efter mitt ångestanfall var: om människor får reda på det, kommer de fortfarande att lita på mig?
Det svar jag har kommit fram till är att pastorers trovärdighet byggs mer på ärlighet än på skenet av osårbarhet. Men jag förstår varför rädslan finns där. Och jag tänker inte låtsas att det är lätt att ta sig förbi den.
En bieffekt av självständighet
Ångest handlar, enligt min erfarenhet, nästan alltid om framtiden. Något dåligt som kanske kommer att hända. Något jag inte kan kontrollera. Min familjs hälsa. Mitt ekonomiska välbefinnande. Min församlings framtid. Och när jag började se ärligt på min ångest – inte försöka få den att sluta, utan faktiskt undersöka vad den pekade på – lade jag märke till ett mönster.
Varje ångest, om jag följde den tillräckligt långt, slutade på samma plats: ett område i mitt liv där jag litade mer på mig själv än på Gud.
Jag menar inte det på ett ytligt sätt. Jag menar inte "ha bara mer tro", som om det vore en lösning man kan tillämpa utifrån. Jag menar något mer specifikt: ångesten verkar komma till ytan just inom de områden där jag agerar utifrån en dold övertygelse om att jag står ensam. Resultatet beror på mig. "Om jag släpper taget ens för ett ögonblick kommer något att gå sönder."
Jag har kommit att tro att ångest är en bieffekt av att vara oberoende av Gud.
När jag ser det på det sättet förändrar det vad jag gör med känslan. I stället för att kämpa mot ångesten behandlar jag den som en avisering. Jag ställer en specifik fråga: Gud, vad är jag rädd för? Vad pekar detta på? Sedan är jag uppmärksam på vart mina tankar går.
Nästan varje gång kommer något specifikt upp till ytan – en särskild rädsla, ett särskilt område i livet som jag faktiskt inte har överlämnat. Och när jag ärligt lägger fram det inför Gud och väljer att låta honom bära det i stället för mig, förlorar ångesten ofta sin kraft.
Inte alltid direkt. Men mer pålitligt än något annat jag har försökt.
Ångest gör ont. Den distraherar. Den utmattar.
När ångesten dominerar min upplevelse kan den dra min uppmärksamhet bort från människorna framför mig, bort från min predikan, bort från min familj – precis i de stunder då de behöver att jag är närvarande.
Job sade: "Även om han dödar mig, ska jag ändå följa honom."
Det är inte ljudet av någon som har kommit på hur man kan vara bekväm i lidandet. Det är ljudet av någon som ändå väljer att lita på Gud, även när tillit känns som det svåraste möjliga. Även när utgången ser oviss ut. Även när rädslan fortfarande finns kvar.
Jag har märkt att en ångestattack ofta tappar sitt grepp i de stunder då jag slutar försöka besegra den och i stället börjar överlämna mig åt Gud.
Inte genom att tvinga fram frid. Inte genom att uppbåda tillräckligt med andlig energi för att övervinna rädslan. Bara genom att säga, högt eller i mitt hjärta: "Jesus, vad som än händer, jag litar på dig med detta."
Du behöver inte låtsas att du inte kämpar
Du behöver inte ha kommit på hur du ska eliminera ångest innan du får leda. De pastorer jag har sett leda väl över tid är nästan alltid de som har lärt sig att vara öppna med det de bär på – inte nödvändigtvis från predikstolen, men med de människor som står dem tillräckligt nära för att vandra tillsammans med dem.
När ångesten visar sig, fråga Gud vad den pekar på. Var uppmärksam och lita på att den Gud som kallade dig till tjänst inte har lämnat dig mitt i den.
Han har varit trofast hittills.
Han kommer att vara trofast även här.
